Drömmarnas bekräftelse
Min dröm om att få åka tillbaka till Grekland har väl inte varit någon hemlighet för någon. Vissa dagar har jag lagt det lite åt sidan för att tänka på annat.
Jag kom inte in på den skolan jag sökte i Thessaloniki. Eller.. jag var inte behörig att söka eftersom man måste ha läst minst 60hp på Lunds universitet först. Det var en av sakerna som fick mig att tappa gnistan helt och jag hoppade faktiskt av kursen.
Jag fick tankarna på annat håll. Det vill säga att jag tog upp de gamla tankarna om att åka till Malta på språkkurs och lära mig mer engelska.
Men så för någon natt sen drömde jag om Grekland igen. Om Stavros, om Babis ("the best DJ ever" som vi sa till honom) och vår älskade bar Atlantis som vi mer eller mindre bodde på varje kväll efter klockan 9.
Jag kom tillbaka till lilla Almyrida, letade upp Stavros och frågade "do you recognize me?" och han frågade något i om någon modell (har snackat med natasha nu efteråt att han säkert va sån äcklig med massa tidningar och det var antagligen därför jag drömde om att han sa så), men efter att jag förklarade att jag var där förra året och sa Natashas namn föll allt på plats.
Varje natt när jag drömer om Grekland förstår jag att där finns något som jag behöver som inte finns här. Jag bara vet det. Jag tror att det är därför dessa drömmar återkommer hela tiden. Jag tror att de vill säga mig något. Hur dumt det än låter så tror jag att drömmarna vill påminna mig om vad jag verkligen vill på riktigt.
Jag tror på ödet. Det som borde hända - det händer. Vissa saker kan kännas orättvisa. Som att Maja, min hund dog oförbrett, 8 år. Och morfar dog två veckor innan han skulle fylla 70. Och detta hände med bara nån månads mellanrum. Ingen ville att detta skulle hända, men vi kunde inte göra något åt det fast vi ville.
Men som sagt, ödet har sin egen väg och det är något som försöker visa mig det rätta genom mina drömmar.
Jag kom inte in på den skolan jag sökte i Thessaloniki. Eller.. jag var inte behörig att söka eftersom man måste ha läst minst 60hp på Lunds universitet först. Det var en av sakerna som fick mig att tappa gnistan helt och jag hoppade faktiskt av kursen.
Jag fick tankarna på annat håll. Det vill säga att jag tog upp de gamla tankarna om att åka till Malta på språkkurs och lära mig mer engelska.
Men så för någon natt sen drömde jag om Grekland igen. Om Stavros, om Babis ("the best DJ ever" som vi sa till honom) och vår älskade bar Atlantis som vi mer eller mindre bodde på varje kväll efter klockan 9.
Jag kom tillbaka till lilla Almyrida, letade upp Stavros och frågade "do you recognize me?" och han frågade något i om någon modell (har snackat med natasha nu efteråt att han säkert va sån äcklig med massa tidningar och det var antagligen därför jag drömde om att han sa så), men efter att jag förklarade att jag var där förra året och sa Natashas namn föll allt på plats.
Varje natt när jag drömer om Grekland förstår jag att där finns något som jag behöver som inte finns här. Jag bara vet det. Jag tror att det är därför dessa drömmar återkommer hela tiden. Jag tror att de vill säga mig något. Hur dumt det än låter så tror jag att drömmarna vill påminna mig om vad jag verkligen vill på riktigt.
Jag tror på ödet. Det som borde hända - det händer. Vissa saker kan kännas orättvisa. Som att Maja, min hund dog oförbrett, 8 år. Och morfar dog två veckor innan han skulle fylla 70. Och detta hände med bara nån månads mellanrum. Ingen ville att detta skulle hända, men vi kunde inte göra något åt det fast vi ville.
Men som sagt, ödet har sin egen väg och det är något som försöker visa mig det rätta genom mina drömmar.
Kommentarer
Trackback
