ANNAS!

Jag trodde inte att jag skulle bli så känslosam.
Min resa börjar närma sig och jag är nästan säker på att
det kommer vara det bästa jag gör hitills i mitt liv, men
jag kan börja gråta när jag tänker på allt jag lämnar här
hemma.

Samtidigt som jag vill göra en massa saker, som att resa,
festa som en 20-åring gör, uppfylla drömmar och ja, ni vet
allt där till, så kan jag inte låta bli att längta efter ett stadigt
förhållande, lägenhet, hemmakvällar och en hundvalp. 

Jag tror att jag blivit så nojig nu bara för att det närmar sig
på riktigt. Det bästa är väl bara att släppa alla tankar, åka
iväg och ta det som det kommer. Jag vet att jag inte
kommer ångra mig. Allt det andra får vänta något år,
jag har hela livet på mig..

Jag kan lyssnar på denna låten om och om igen.
Jag hoppas ni finns kvar när och om jag kommer tillbaka.